Ja, Post-Marathon-Syndrome. 
Jag har i helgen som gick tävlat i ultralöpning. I mitt fall var det ett ultradistans tidslopp på 12 timmar, där man ska försöka komma så långt som möjligt. Ultralöpning kan beskrivas som konsten att springa så långsamt som möjligt så att man kommer så långt som möjligt. Om man springer för fort så ”kroknar” man för tidigt. Denna tävling arrangerades även som 24-timmars där vi tolvtimmare sprang ihop med tjugofyratimmarnas sista 12-timmar. Det fanns folk som gick, sprang fort och i många fall småjoggade.
Vi startade 22 på lördagskvällen och höll på till 10 på söndagsförmiddagen, då även 24-timmarna avslutade sina 24 timmar. Så vi var cirka 50-talet löpare ute samtidigt i ett 1097 meter långt rundspår i ett naturområde.
Jag kom dit redan kvart i fyra på eftermiddagen, ville vara där i god tid för att inte vara stressad. Ville gå banan, rasta tjejerna, titta på loppet, vila osv.
När klockan var 22 så ställde vi oss 8 stycken löpare (tror vi var 
på startlinjen och skickades iväg. Flera höll riktigt högt tempo, några kändes rusa iväg, själv hade jag bestämt mig för att gå första tre varven men jag sprang faktiskt första varvet ändå. Varför varför varför envisas benen med att falla för grupptrycket?
Jag hade som bäst ett snittempo på 4.44 min/km (!), men enligt min Garmin blev snittempot till slut på 16.13 min/km (varav 11.46 min/km om man räknar bort stunder då jag inte har rört på mig).
Min Garmin Forerunner 305 höll hela loppet och jag fick hela loppet registrerat! Däremot så var jag tvungen att ha den i ”Smart Recording”-mode så den har liksom plockat bort vissa punkter längs vägen för att kunna lagra allt – och då blir uppspelningen av loppet så här lustigt. Med tanke på att man har sprungit i exakt samma spår hela tiden så visar den lite fel. Men ni fattar ändå idén, runt, runt, runt, runt, runt, runt…..
http://connect.garmin.com/player/38451671
Det gick bra fram till cirka kvart över tolv, då gick jag in och satte mig en kvart för att vila. Sen körde jag på igen, men framåt småtimmarna så var det mörkt och kallt. Jag drog till slut på mig en huvtröja också. Då frös jag inte längre, men jag hade då FEM lager på överkroppen för att hålla mig varm. Jag kände att man började sacka lite, det tunnades ut i leden också. Det kunde gå flera minuter utan att man såg en enda själ i banan, många som låg och sov. Det var endast typ 100 meter asfalt på banan, och när jag vid ett tillfälle kom ut på den så tittade jag rakt fram mot en vägskylt och följde man det så tog man den rakaste vägen istället för att följa vägkanten. Jag kunde inte hålla en rak linje, så när asfalten var över så var det en grusvägsraka ner till bilen och där vek jag av och la mig i förarstolen. Tog av mig skorna och la upp mina fötter på passagerarplatsens del av instrumentbrädan. Inte den goaste sovställningen, ställde mobilen på 30 minuter senare. Tog ur MP3-lurarna ur öronen men orkade inte ens stänga av spelaren! Efter en halvtimme så vaknade jag när det pep, ställde om den på ytterligare 30 min tror jag. Sen 10 minuter till. Nu började det ljusna och jag gav mig iväg. Första varvet var man yrvaken, men sen var man faktiskt riktig pigg. Sen körde jag nonstop från dess till slutet. Tror att det var typ 6-6,5 timme jag var konstant i rörelse.
Mitt mål var att klara en mara, och mitt mål var att göra 6 varv, vila 30-45 minuter, göra 6 varv osv… 6 x 6 = 36 varv, sen skulle jag bara göra 3 varv till. Den planen sprack rejält, då banan först kändes platt men sen blev som ett jävla Kebnekaise ju längre tiden gick. Det var bara höjdskillnader på cirka 8 meter enligt Garminen, men ändå! Ett tag kändes helmara (42195 meter (38.5 varv)) ouppnåeligt, men när jag gick och la mig i bilen så hade jag räknat ut att det skulle gå bra ändå! Jag minns inte exakt nu, men jag hade gjort en viss procentdel av loppet på en viss del, så jag räknade ut att med det tempot så skulle jag få 1,5 timmes marginal över!
Loppet slutade med ett extravarv för min del. Så jag fick ihop 40 varv på 12 timmar. Men det var nära att det inte skulle gå vägen. När det var cirka 7 varv kvar så var mina lår helt stumma, jag gick in och satte mig i 5 minuter för att vila benen. Det blev en kvart, och när jag skulle resa mig upp ur stolen så var hela underkroppen värkande och superstel. Då var det inte roligt längre, då skrek min kropp åt mig att stanna för helvete din otränade idiot – men jag körde på. Det tog tid, men jag räknade på en snittid på 13 per varv. Men jag tänkte inte på att den visade 13 minuter per km. Så jag räknade fel på 1 km per varv. Så jag tog det lite lugnare än tänkt, men benen kom igång och jag kunde bitvis springa sista två varven.
Summa blev 43.88 km (40 x 1097 meter) vilket innebär att jag numera är ultralöpare och ultramarathonlöpare då jag på ett ultralopp har passerat marathonsträcka.
Inför loppet hade jag räknat med att göra maran på cirka 6 timmar, yeah right. Snacka om att ha övertro på sig själv. Jag är så djupt imponerad av 24-timmarslöparna som tuffade på i princip dygnet runt.
Några sköna minnen från loppet (inte rangordnat):
- Mattjejerna (och gubbarna) som peppade en hela tiden, när man passerade matbordet så tänkte man ”Nä, inget som jag vill ha”. Då hör man ”Nån som vill ha varm blåbärssoppa?” och det ville man ju ha just då. De fyllde på med olika saker hela tiden.
- 12-timmarslöparna som höll ett snyggt tempo i 5-6 timmar, så jäkla inspirerande att se. T.ex Maria Blommé, Helen Sandberg och hon som jag inte minns namnet på. Vann tjejklassen på 12 timmars. Alltid lika glada och påhejande!
- 24-timmarslöparna som tuffade på, allt från unga killar till riktigt gamla gubbar som bara körde på. Några få körde i princip hela dygnet utan att vara still.
- Magnus Berglund som stannar vid vätskekontrollen samtidigt som mig, när nån frågade vad han lyssnade på för musik. Ingen sa han, och tog ur hörlurarna och kopplade in högtalaren i spelaren. Det var travreferat. Han lyssnade mitt i natten på travrefererat, varför fick jag inte veta, men jag måste fråga honom nån gång. Ett minne som lever kvar!
- Sofia Kay. Denna tjej var helt outstanding när det gällde att vara peppande! Allt ifrån påhejande ord till att hela loppet (24 timmar!) le. Och varje gång nån påpekade till henne att hon ständigt ler så fick man till svars ”Det är för att det här är så roligt”. Nu i efterhand så googlade jag på hennes namn och ser att hon har gjort över 50 marathonlopp!
- Stefan & Carina. Stefan tipsade mig om tävlingen, och vi möttes i banan ett flertal gånger. Carina peppade mig under natten, och under mina sista varv så peppades jag av både Stefan & Carina där de sa åt mig att i princip springa fortare så att jag kom längre. Inte leva på marginalen med 38.5 varv utan att köra på tills jag inte får längre. Fick ett ”Hej ultramarathonlöparen” av Stefan när jag kom i mål. Och det var underbart att få deras leenden när jag la mig ner på en filt och sen skulle upp därifrån.
- KG & medarrangörerna. De var igång i 24-timmar, och gjorde ett bra jobb.
- Min kropp. Att den stod ut med allt som min hjärna hittade på.
Här kommer lite bilder från dygnet, fotade inte när jag sprang dock. Hoppas dock att jag kan ha fastnat på nån annans kamera under dygnet…
När jag kommer dit kvart i fyra så är Carina på väg mot målet i sitt sextimmarslopp och Stefan är bara en fjärdedels in i sitt 24-timmarslopp.
Stefan fyller på förråden.
Detta paret sprang ihop hela 24 timmarsloppet, iallafall alla de gånger jag såg de. Ibland hand-i-hand.
Lite tävlingsinfo.
Innan loppet startade så gick jag och tjejerna bort till en närliggande cache och hälsade på den. Ambra badade en stund, Izza tittade mest på.
Ambra med den apporterade pinnen i munnen.
Stefan passerar varvslinjen ännu en gång.
Pustar ut inför prisutdelningen. Vad tänker du på Stefan?
K-G annonserar med allvar i blicken att nu kommer resultatlistan och prisutdelning!
Två nöjda ”persare”. Jag satte personbästa med fyra gånger längre sträcka än vad jag nånsin innan har tävlat i. Stefan satte sig andra personbästa i år i 24-timmarslöpning.
Det här var skitkul, okej att jag knappt kan gå och gjorde dundertabben att sätta ner skohornet för att bända av löparskorna när jag kom hem. Där fanns blåsor som jag inte ens kände - förrän skohornet hälsade på de. Och jag kommer göra om det i höst!
Av de 90000 klädesplagg jag hade med mig så använde jag inte många av de. Jag hade med mig mina löparskor, mina gympaskor och sandaler. Jag körde kanske 30 varv i löparskorna, 8 varv i gympaskor och 2 varv i sandaler. Jag behöver ett par löparskor till!
Men nu ska jag ta en välförtjänt Cambridgekuren-shake till frukost, ska köra lite ”detox” i ett par dagar nu. Men på lördag morgon ska jag vara fit for fight igen. Då är det triathlonlopp i Varberg, och då har jag en hejarklack i form av min son och mina föräldrar! Ska bli kul!
Ultralöpning = Tävling där man ska springa så långsamt som möjligt för att komma så långt som möjligt.
